Vaukie

 

 

 

Såg att mitt förra inlägg var för ett år sedan, hmmm, så mycket höll jag min tanke om att blogga mer under 2019. :)

 

Men iallafall, min förhoppning är att göra det bättre i år då, med en tanke om att göra ett inlägg i veckan, runt onsdagar/torsdagar.

 

 

Tänkte dels summera lite snabbt 2019 men också berätta en del av mig som inte många vet om.

 

Men börjar med 2019!

 

Som alla år så finns det mycket positivt men också mycket negativt, "thats life" som man säger.

 

Mina top fem minnen från 2019 är iallafall följande (utan någon rangordning).

 

 

 

 

Något som också var en stor förändring för mitt liv som hände under 2019 var att jag slutade som tränare för P03 laget i Telge SIBK.

 

Tänkte faktiskt delge bakgrunden bakom det, vilket väldigt få vet om.

 

2017, efter att jag hade kommit hem från Falun Cupen, där det gick rätt så dåligt, vi åkte på storförluster i P02 klassen (även om motståndet iofs var rätt så bra), samt gick inte vidare i P03 klassen trots inte en omöjlig grupp. Men vi saknade flera spelare, hade lite interna stridigheter i gruppen samt fick en del skador på slutet.

Men det som jag var mest missnöjd med var inte resultatet, utan hur spelet i sig hade sett ut under slutet av säsongen.

För mig så har en säsong alltid bestått av att under hösten och vintern bygga upp truppen samt spelarna så att man är som bäst när vårens cupspel startar. 

Men vårt spel i bl.a Falun gjorde mig besviken på att jag inte hade förberett laget bättre.

Så jag var rätt så taggad på att göra 2017/18 mycket bättre och gjorde en hel del planer för hur under sommaren, samt också anmälde mig och kom in på Malmö Högskola - Tränare steg 2.

En utbildning som skulle pågå under ett år, där jag några år innan gick steg 1 med Fredde som då var endast ett halvår lång kurs.

 

Men den energin höll tills November typ, trots att vi började spela bättre runt då, så hade jag inte energin eller drivet att göra allt jag ville göra för att laget skulle utvecklas  i rätt takt. Jag hoppade dessutom av högskolan då jag märkte att jag hade problem med att få mig att lägga tid och energi på dem första inlämningsuppgifterna redan även om det var ett intressant ämne med kroppens anatomi kopplat till teknik inlärning.

 

Så jag bestämde mig i November att jag skulle sluta efter säsongen 2017/18. Anledningen till att jag hade en sådan låg energi och drivkraft för nåt jag älskar att göra, träna ungdomar i innebandy var den att jag lider av depression efter en händelse i slutet av 2014 som förändrade hela mitt liv väldigt negativt.

Men i samband med att vi hade otroligt kul på Storvreta Cupen i januari och på cuperna under våren så fick jag tillbaks en massa glädje för innebandyn igen och kände att jag kan fortsätta träna medans jag kämpar med min depression. Så jag slutade inte efter säsongen utan kände att jag ska klara av detta.

 

 

Jag ville dessutom inte att mitt beslut skulle påverka truppen, så jag höll mitt beslut hemligt ändå tills april då även mina tränarkollegor fick veta det.

 

När dessutom den negativa situationen i HJ gjorde att jag kunde påverka vilka tränare som killarna i P03 skulle få efter mig så kändes det klockrent. Det var dags för Fredrik att få chansen att blomma ut helt nu efter att ha hängt med mig i en massa år. Jag vet att han kommer göra underverk med laget och det kommer bli intressant och se vart innebandyn för honom i framtiden.

 

Ska dock erkänna att det vart mycket mer känslosamt än jag hade trott innan när det väl var slut, även om vi åkte ut på straffar i en kvartsfinal som vi mycket väl kunnat vinna så gjorde vi det ändå på det sätt som speglar mina sju år med P03. Vi bjöd alltid föräldrarna på dramatik (i många fall kanske onödigt) :)

Den känsla som vilade över mig där i omklädningsrummet var omtumlande, kan än i dag få en och annan tår i ögonen när jag minns tillbaka till hur det kändes i just det ögonblicket. När man är med människor så nära och så ofta i sju år så bildas det känslomässiga band som påverkar en helt klart. 

 

Det är också det som jag tycker är tjusningen med lagsport kontra individuell sport. Banden som knuts när alla jobbar hårt tillsammans för att uppnå saker ihop. Jag önskar att alla människor fick chansen att uppleva det under sin livstid i rätt miljö.

 

Jag är enormt glad över att det var just detta lag som jag var tränare för när depressionen tog sig in i mitt liv. Hade jag inte haft ett jobb som jag trivdes med och som gjorde det lätt att gå till varje dag samt ett innebandylag som gav mig mycket positiv energi under den tunga tiden och en anledning till att inte sitta hemma på kvällarna/helgerna när det var som värst, så vet jag inte var jag hade stått idag, men mitt liv hade inte varit i närheten så positivt som det endå är idag efter förutsättningarna.

 

Spelarna i P03 kommer alltid vara i mitt hjärta, precis som spelarna i framförallt P94 och P87 men även dem andra hundra tals ungdomar jag haft äran att träna och leda i livet under mina 29 år som tränare i innnebandy.

 

 

 

- - - - - - - - - -

 

Så vad har jag gjort resten av året då efter att jag slutade som tränare i juni?

 

 

Att lida av depression och att dessutom vara introvert är nog ingen optimal kombination, det gör att man skärmar av sig mer, man släpper verkligen inte in någon nära en på livet. 

Det är lättare att hålla sig för sig själv, hantera ensamheten och inte behöva hålla en mask inför andra människor då man verkligen inte vill att dem ska veta hur man mår och att man vissa dagar har en röst inombord som bara skriker ut smärta.

Vilket gjort att jag tappat kontakten med många vänner under dessa fem år, då jag är dessutom väldigt kass på att höra av mig till folk. Att bara ringa upp och fråga hur det är ligger tyvärr inte i min natur. Något jag får ta tag i i led med att jag lyckas må bättre och har energi till det.

 

Så till en början så har jag lagt mycket tid på att bara hitta mig själv (utan innebandy), förstå vad jag vill och vilken väg jag vill ta framöver. Förstå hur jag ska övervinna depression naturligt, (har aldrig och tänker aldrig ta piller för att dämpa känslor medicinskt).

Planerat och förberett en hel del inför 2020 kopplat till svaren på vad jag vill och vilken väg jag vill vandra och vad jag tror gör att jag faktiskt övervinner depressionen.

Sett även till att göra saker som gör mig glad och ger mig positiv energi.

Exempelvis se på hockey om det så är i Globen eller i Scaniarinken, eller se/lyssna på Cher live på Friends arena.

Dessutom fick jag tack vare P03 chansen att göra en drömresa till New York tack vare en sjukt stor presentkort på en idrottsresa som jag fick av dem där i omklädningsrummet i Falun.

 

 

Resan till USA var verkligen ett äventyr som det var en upplevelse, äventyr på det sätt att jag gjorde den själv. Det hängde på mig att ta mig överallt i en stor stad som New York och hitta rätt m.m.

Samt en enorm upplevelse med Madison Square Garden och Prudential Center. 

 

Mer om USA får jag nog skriva i annat inlägg, samt lite djupare om vad det faktiskt innebär att vara introvert och deprimerad.

 

Så jag känner mig säker på att 2020 kommer bli ett bra år, på ett eller annat sätt.

Ska försöka här i bloggen även uppdatera er med vad jag hittar på och hur min kamp mot depressionen går.